En gång i hela mitt snart 18-åriga liv har jag tyckt om någon. Tyckt om som i början på fjärilar. Jag var inte kär, det vet jag, men det pirrade lite och gjorde ont.

Jag har fortfarande ingen aning om vad kärlek är och börjar tvivla på att jag någonsin kommer veta. Om jag ska gissa tror jag att det är när du vet att du hellre vill leva med en person än utan den personen. När någon lyser upp hela din tillvaro genom att bara finnas.
Att våga blotta sitt hjärta helt och trotsa rädslan om att det kan krossas.