Jag har kommit på en sak, det är sjukt hur man låter bekantskaper rinna ut i sanden. Bara för att något litet händer. Människor förändras och hittar egna vägar, men för det borde inte allt ta slut. Precis som små händelser kan förändra allt. Något som aldrig ens börjat kan ta slut, eller kan det ta slut om det aldrig börjat? Det är svårt att få ut det jag vill säga i ord. Vad gör man när man möter en person som man en gång i tiden kände eller trodde att man kände? Det känns kallt att inte säga hej, men efter ett tag blir det en sån spänd stämning eftersom att ingen vet vad den ska göra, men ett hej kan betyda så mycket, och varför inte säga hej?
Från och med imorgon ska jag nog bli den där "hejmänniskan" helt och hållet, bättre det än att gräma sig över det förlorade "hejet" efteråt. Ja.

Svårast av allt tycker jag att det är med någon man tyckt om, eller känt att man verkligen kunde ha gjort det om det gått lite längre. Vad gör man? Livets stora olösta frågor, många är de, och har jag några svar? Nej. Säga hej även om man inte pratar längre? Eller ignorera? Det är svårt, ingen tvekan om saken. Egentligen blir det nog pinsammare att inte säga hej. Hej är ett bra ord, som inte kan användas för mycket!

Roligt om någon orkade läsa texten, tack i så fall haha.