Jag har kommit på en sak. Istället för att vara nöjd med saker jag har, vill jag alltid ha det jag inte har. Det som andra har. Jag jämför mig ständigt med andra och tänker alltid att jag vill ha det som de har. Nya brister hittar jag hos mig själv hela tiden, och det är inte okej. Det dumma är att när jag väl får möjligheten att få det jag vill ha så backar jag ur på grund av rädsla och kryper tillbaka till mitt lilla skal, för det är vad det är. Jag lever som i en liten bubbla där jag inte visar vem jag är för någon alls egentligen. Varför? Det har jag ingen aning om. En chansning är att jag är rädd för att bli avvisad, att inte bli omtyckt för den jag är. För vem är jag egentligen? En liten rädd sextonåring som är osäker på allt och alla. Istället för att jämföra mig med andra och tänka att jag vill vara så snygg /så galen/ så smart etc. borde jag tänka att jag är bra som jag är. Jag är unik, ingen annan är som jag och jag duger. Någonstans långt inne tror jag att jag vet, men det har inte riktigt nått min hjärna, och jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Jag tror inte att jag är så bra, jag tror inte att så många tycker om mig, jag tror att jag är dålig på att binda band till andra människor. Det sistnämnda tror jag förresten inte bara, jag vet. Jag gömmer mig bakom mitt yttre som jag lägger ner tid på bara för att jag tycker att det är en av de få bra sakerna jag har. Det är först nu jag har insett att det bottnar i dålig självkänsla. Mitt behov av andras uppmärksamhet är stort, och jag måste ständigt bevisa för andra att jag kan. Om jag hade haft en bra självkänsla hade det räckt med att jag själv vet det. Istället får andras förnekelse mig att tvivla på min egen förmåga.